Med hjärtat i halsgropen.

Om ni tyckte att förra inlägget var lite mysko, så har vi rättat till det.
Tryckfelsnisse var framme. Nu kan ni läsa och titta på rätt bilder.

~
Först lite sol och bad. Utom för Jonas som fortfarande har besvär
av soleksem. Vi andra pressade en stund i hettan.
~
Checkade ut och jagade upp ett nytt hotell för natten.
Vi körde halvvägs hem till San Fransisco.

De första tjugo milen av öken och raksträcka gjorde oss inte upphetsade.
Anders råkade slumra till av ren tristess på en raksträcka som var 5 mil lång!

Lunchade på en typisk amerikansk sylta.
(greesy spoon)

Sen började äventyret.
Vi for längs ett fantastiskt bergspass. Obeskrivbart.
Vi åkte upp, vi åkte ner, vi åkte runt, vi åkte hit och dit.
Öken - klippor - bergsraviner - frodiga dalar-
snöiga bergstoppar -mjuka sanddynor.
T om lite skog...
~
Jonas, Millie och Barbro slumrade som bäst när vi väcktes
av ett vrål!!
"Jag tror att vi räknat lite fel, Jonas" - ropade Anders
Bensinen håller på att ta slut!!
"Å då ska ni veta att vi inte sett en annan bil på 5 mil..."

Nu ska ni veta att vi var långt långt ute i ingenstans i bergen.

Barbro och Millie blev så rädda att de tog migräntabletter.
Anders sa att de även borde tagit varsin valium...

Så småningom såg vi en bil och stannade för att fråga efter bensin.
De hade ingen men önskade oss Good luck och berättade att
det var 3,5 mil kvar till närmaste mack.

Vi kröp fram sakta för att spara på dropparna.
Anders som körde frirullade t om nerförsbackarna.

Trippen stod på noll när vi såg Shells neonskylt.
Det var en resa det...